Test och jämförelse av metalldetektor

• De viktigaste fakta i korthet
• Med hjälp av elektromagnetiska fält upptäcker en metalldetektor dolda metallföremål.
• En anordning med metalldiskriminering avgör vilken typ av metall som finns i jorden redan innan man gräver.
• Det krävs tillstånd nästan överallt för att söka och gräva.
• Det finns tre driftlägen: Slagfrekvens, lågfrekvens och pulsinduktion.

Sök och hitta – en skattjakt för alla

Nästan alla har sett någon vifta med en pipande metalldetektor fram och tillbaka. Vid någon tidpunkt tar skattjägaren fram spaden och hämtar ett mer eller mindre värdefullt föremål från marken. Men hur fungerar dessa apparater? En metalldetektor använder ett elektromagnetiskt fältför att upptäcka metallföremål i marken. Detta fält skapas av en spole som är placerad under växelström. Ju längre magnetfältet sträcker sig, desto bättre och mer exakt upptäcker metalldetektorn dolda föremål.

I slutet av 1800-talet utvecklades de första metalldetektorerna som hjälpmedel för gruvdrift. De användes dock inte ofta eftersom de första modellerna var tunga och förbrukade mycket el. 1925 uppfann tysk-amerikanen Gerhard Fischer den första lätta, bärbara metalldetektorn, som han patenterade och släppte ut på marknaden 1931. Den polske officeren Józef Kosacki insåg att apparaten var användbar för att upptäcka minor under andra världskriget och vidareutvecklade metalldetektorn. Hans modell var också fortfarande ganska tung, eftersom den drevs av elektronrör. Men eftersom det handlade om liv och död kunde vikten tolereras.

Från 1950-talet och framåt gjorde transistorutvecklingen det möjligt att bygga små och lätta metalldetektorer med mindre klumpiga batterier. Detta lade grunden för moderna detektorer och privat användning. Välkända tillverkare av metalldetektorer idag är Garrett, Bosch, Tacklife, Seben, Sunpow och Fisher.

Vad används metalldetektorer till?

Som privatperson finns det två huvudsakliga användningsområden för en metalldetektor. Först och främst finns det sök efter dolda föremål . Huruvida det som hittas kan kallas ”skatt” är ofta en fråga om tolkning. Särskilt för barn är en sådan skattjakt väldigt rolig. Förutom det rena nöjeslivet finns det många amatörarkeologer som investerar mycket tid i det som kallas ”sondering”. De är ute efter att hitta betydelsefulla föremål och klassificera dem historiskt. Detta kräver mer professionell utrustning än en ”promenad” med en metalldetektor. Det andra tillämpningsalternativet är mindre roligt, men desto mer användbart: Till exempel när du flyttar in i ett nytt hus eller en ny lägenhet kan metalldetektorn användas för att lokalisera ledningar och rör så att de inte skadas under renoveringsarbetet.

Dessutom används tekniken på på många andra områden . Inom livsmedelsindustrin används den för att upptäcka metallrester i livsmedel. När trä sågas i stor skala hjälper en detektor till att hitta dolda metalldelar så att arbetstagarna inte riskerar att skadas och sågarna förblir intakta. Alla som någonsin har flugit känner till metalldetektorn i passagerarkontrollen. Sist men inte minst används sökanordningarna inom sprängämnesborttagning, där de hjälper till att hitta t.ex. minor.

Hur fungerar en metalldetektor?

Söksonden i en detektor upptäcker metalliska föremål med hjälp av ett magnetfält. Fältet genereras av en spole i sonden som är strömförande. Eftersom sonden svänger över jordytan på ett kort avstånd når magnetfältet under jordytan. Om det finns ett metalliskt föremål under metalldetektorn, ändras magnetfältet. Denna förändring registreras och indikeras med en akustisk eller visuell signal. Även om alla sökprober arbetar med magnetfält finns det tre olika driftssätt som skiljer sig åt i detalj: ”Beat Frequency Oscillator”, ”Very Low Frequency” och ”Pulse Induction”.

När det gäller detyttre utseendet  har enheterna alltid samma grundstruktur. De består av en söksond, en längdjusterbar bom på vilken handtag och armstöd är monterade samt en display. Hanteringen är ganska intuitiv: Metalldetektorn hålls i handen som en krycka. Armstödet ger ytterligare stabilitet.

Slagfrekvens (Beat Frequency Oscillator)

Detta är den enklaste typen av metalldetektor. Det gör det knappast möjligt att dra några slutsatser om metallens exakta karaktär. Söksonden i dessa apparater består av två oscillatorer som genererar en elektromagnetisk svängning. En av de två kretsarna har en fast arbetsfrekvens eller referensfrekvens som hålls konstant av en kvarts. Denna konstant oscillerande krets är vanligtvis placerad i metalldetektorns driftelement. Den andra resonanskretsen är konventionellt uppbyggd av en spole och en kondensator. Kondensatorn är en komponent för lagring av elektrisk energi. Denna spole – den så kallade sökspolen – sitter i sondhuvudet och oscillerar med nästan samma frekvens som den andra spolen. I blandningsfasen överlagras frekvenserna från de två spolarna. Så snart sökspolen träffar ett metalliskt föremål ändras dess frekvens. Skillnaden  mellan de frekvenser som uppstår tyder på ett fynd.

Låg frekvens (mycket låg frekvens)

Med dessa detektorer kan man redan på grund av signaltypen dra slutsatser om det material som hittats. Dessa metallsökare anses vara allroundare. Som namnet antyder arbetar de med mycket låga frekvenser. Det finns två spolar i enhetens sökhuvud: en sändarspole och en mottagarspole. Sändarspolen genererar ett växlande magnetfält med en mycket låg frekvens, mottagarspolen registrerar förändringar i detta fält. Sändarspolens växelfält genererar en så kallad virvelström i metalliska föremål, som i sin tur ändrar fältet. Mottagarspolen registrerar dessa virvelströmmar, varpå metalldetektorn avger en akustisk signal.

Pulsinduktion

Till skillnad från de två andra modellerna mäter den här detektorn magnetfältet hos det upphittade föremålet, inte förändringen i det egna fältet. Den har endast en enkel spole som fungerar som både sändare och mottagare. Spolen avger korta och särskilt starka magnetiska pulser som genererar virvelströmmar i metallföremål. När de magnetiska pulserna stängs av efter en bestämd tidsperiod finns virvelströmmarna kvar i metallföremålen i en bråkdel av en sekund. Dessa strömmar registreras sedan av spolen. Med denna metod växlar sändnings- och mottagningsfaserna ständigt med varandra.

Innan du köper – Här är vad du bör tänka på

Skattjakt med metalldetektorer, ”sondeln” eller ”probe walking”, är en populär hobby med en stor gemenskap. Som med alla andra hobbys finns det en hel del fackspråk här, vilket är anledningen till att mängden information kan vara överväldigande för nybörjare till en början. I början är en solid grundutrustning oumbärlig. Metalldetektorn måste vara stabil och lätt att transportera samt visa och skilja metaller på ett tillförlitligt sätt. När ljudet har blivit din nya favorithobby kan du sedan fundera på att skaffa ytterligare utrustning.

Digital eller analog display?

Metalldetektorer indikerar ett fynd på två sätt: antingen analogt eller digitalt. Med enanalog metalldetektor  indikeras ett fynd endast med en pekare och en akustisk signal. Det är svårt att säga vilken typ av föremål det kan vara före utgrävningen. På grund av den låga utrustningsnivån ligger analoga enheter ofta i det lägre prissegmentet och lämpar sig därför väl som instegsenheter.

En digital metalldetektor har i jämförelse många inställningsmöjligheter och kan utföra mycket noggranna mätningar. Redan innan du gräver visar en digital display vilket material föremålet är tillverkat av och det ungefärliga djupet på fyndet. Dessa praktiska kontroller har ett pris. Digitala metalldetektorer är betydligt dyrare än analoga modeller. Men många sondjägare vill knappast avstå från fördelarna med den digitala displayen. Hobbyarkeologer sparar mycket arbete med dessa apparater, eftersom de helt enkelt kan ignorera metaller som inte är av intresse för dem.

Sökdjup

Vid skattjakt spelar djupet på vilket metalldetektorn kan upptäcka föremål en stor roll. Detektorer som inte är specialutrustningar upptäcker metall på ettdjup av 30-40 centimeter nertill . På större djup blir de dock alltmer felaktiga. De flesta metalldetektorer är mest tillförlitliga när det gäller att hitta föremål som är gömda upp till 20 centimeter djupt i marken. Enheter med större spolar har ett bättre sökdjup. De viktigaste faktorerna för en lyckad sökning är dock storleken och massan på det föremål som ska upptäckas och metalldetektorns arbetsfrekvens.

Hur djupt kan det gå?

Tillverkare anger ofta sökdjup på en meter eller mer. Men i praktiken lokaliserar kommersiellt tillgängliga metalldetektorer endast mycket stora och massiva föremål på dessa djup, om de ens lokaliserar dem. Apparaterna kunde inte längre känna igen ett mynt eller en ring på en meters djup.

Driftsfrekvens

Frekvensen, som anges i kilohertz (kHz), anger hur många signaler per sekund sökspolen sänder ut och tar emot. Med en låg frekvens kan signalerna trängadjupare ner i marken än med en högfrekvens. En högfrekvent är dock känsligare för små föremål. De flesta bra metalldetektorer arbetar i ett frekvensområde på upp till 18 kilohertz. Enheter med högre frekvens är något för proffs och är därför dyra. Beroende på sökobjektet är ett visst frekvensområde lämpligt:

• 1 till 5 kilohertz: Denna frekvens har mycket god djupprestanda men dålig känslighet för små delar. Den lämpar sig för att söka efter större föremål eller samlingar av föremål (s.k. ”hoard found”).
• 6 till 9 kilohertz: Detta frekvensområde fungerar som en allroundfrekvens för att söka efter medelstora objekt och ger bra djupprestanda.
• 10-14 kilohertz: Detta område lämpar sig väl för att söka efter mynt av olika storlekar. Den erbjuder bra känslighet för små delar och bra sökdjup.
• 15 till 19 kilohertz: Denna frekvens visar även mycket små föremål och är därför idealisk för att söka efter t.ex. guldklimpar. Sökdjupet är dock ganska lågt.

Strömförsörjning

Om batterier inte ingår i leveransen måste de köpas senare. I de flesta fall drivs metalldetektorer av vanliga AA-batterier eller 9-voltsblock som finns i snabbköp. Om enheten har ett fast installerat batteri kan det lätt laddas upp efter skattjakten.

Vikt och storlek

Särskilt modeller med ett stort antal funktioner har också en hög vikt. Ett tungt redskap kan snabbt trötta ut särskilt oerfarna bärare. Vid långvarig användning blir det svårt att styra detektorn även för professionella användare. Här måste köparna väga in sina prioriteringar. Många metalldetektorer väger mellan ett och tre kilo. För att skydda armarna är det också viktigt att sonden är välbalanserad. En mycket tung spole tvingar in kroppen i en onaturlig position. Viktsförhållandet mellan spolen och armstödet bör därför vara balanserat.

För en så bekväm användning som möjligt är en längdjusterbarstång oumbärlig. För att anpassa apparaten till varje användare kan längden på de flesta detektorer varieras mellan 60 och 150 centimeter. För att metalldetektorn ska kunna förvaras på ett bra sätt är det fördelaktigt om den kan delas upp i två eller tre delar ovanför spolen. Därför passar den också i en stor ryggsäck eller resväska.

Diskriminering av metall

Med denna funktion kansökningen på  begränsastill vissa metaller, t.ex. guld, silver eller koppar. Metalldetektorn reagerar då inte längre på andra föremål som t.ex. kronans lock, aluminiumfolie och annat metallavfall. Ju högre diskrimineringsnivå, desto mer metaller ignoreras. I ett tätbefolkat land är metalldiskriminering oumbärlig, eftersom det finns många metallbitar i marken som inte ens syns vid första anblicken. En detektor som inte har förmåga att skilja på metall skulle kräva att man gräver efter varje föremål för att avgöra vad det är för något. Metalldiskriminering är därför oumbärlig för att söka efter vissa metaller. I dag har även mycket billiga apparater diskriminering.

Små och stora skillnader

Ordet diskriminering kommer från latin. Översatt betyder ”diskriminare” ungefär ”behandla olika”. På många enheter finns metalldiskriminering under ”Disc Mode”. Det läge där alla metaller redovisas akustiskt kallas däremot för ”All Metal Mode” eller ”All Metal Mode”.

Pinpointer

Många upptäcktsresande svär på att använda en så kallad ”pinpointer” för att söka. Det engelska verbet ”to pinpoint” betyder ”attbestämma exakt”  och det är precis vad den här apparaten gör. Särskilt när det gäller små metalldelar är en pinpointer en välkommen hjälp. Metalldetektorer lokaliserar ofta för oprecist för att kunna bestämma den exakta positionen för små föremål. Det blir också svårare att avgöra om en detektor är svängbar för att kunna lokalisera en plats. Om sonden bara hålls över ett metallföremål kommer enheten inte att upptäcka något.

Pinpointern används när ett föremåls ungefärliga position har bestämts. Den indikerar ett fynd genom vibrationer och signaltoner. Ju närmare metallföremålet enheten befinner sig, desto snabbare upprepas signaltonen eller vibrationen. På så sätt kan objektet hittas på ett säkert sätt. På så sätt undviker du den frustrerande erfarenheten att gräva precis förbi det upphittade föremålet.

För nybörjare är enheten inte ett måste, även eftersom den är ganska dyr. En pinpointer är dock ett förnuftigt inköp för alla som regelbundet letar med en metalldetektor.

Andra tillbehör

Många amatörarkeologer skulle aldrig gå ut och lyssna utan hörlurar . När du letar efter metall kan det vara viktigt att höra även mycket svaga pip. Om du till exempel söker längs en trafikerad väg utan hörlurar kan du missa en akustisk signal och gå förbi ett fynd utan att märka det. För att bättre kunna avgöra var fyndet finns i marken är det viktigt att hörlurarna sänder signaler utan fördröjning.

När skatten har hittats måste den lyftas. Naturligtvis kan alla spadar användas för att gräva efter skatter. Många metalldetektorhandlare erbjuder dock särskilda grävverktyg . Till exempel sandspadar med ett speciellt, hålat spadblad genom vilket sanden rinner och släpper ut det upphittade föremålet. Eftersom grävverktygen är ganska dyra är de inte lämpliga för nybörjare som fortfarande håller på att prova på hobbyn.

Om ett spolskydd ändå inte ingår i leveransen är det vettigt att skaffa ett. Detta skydd fästs under sökhuvudet och skyddar det från repor och skador.

För detektorn och tillbehören, t.ex. pekpinnar och spadar, finnsmatchande väskor  där hela utrustningen kan förvaras och transporteras på ett optimalt sätt. Skattjägaren börjar sitt sökande väl rustad.

Tips kring användningen

När du väl har bestämt dig för en metalldetektor kan du dock inte börja direkt. Det finns mycket att ta hänsyn till, särskilt när det gäller juridiska frågor. När allt kommer omkring kommer du inte bara att vara på din egen egendom med metalldetektorn. Både sökning och grävning efter värdefulla föremål, dvs. markmonument, är föremål för strikta rättsliga restriktioner. Se till att du informerar dig om tillämpliga lokala bestämmelser. Utan tillstånd är det i stort sett förbjudet att göra undersökningar.

Var får grävning ske?

De flesta skattesökare vill inte undersöka sin egen trädgård, utan mer lovande platser. Men att gräva hål i andras mark utan att fråga och kanske till och med ta med sig något är inte bara oartigt utan också förbjudet. I nästan alla fall behöver du ett grävningstillstånd från den ansvariga monumentmyndigheten samt tillstånd från fastighetsägaren. De flesta kulturarvsmyndigheter godkänner gärna sökningar på jordbruksmark, men inte på skogsmark eller ängar. Det är inte tillåtet att specifikt söka efter en ”skatt”, dvs. ett markmonument, utan ett utgrävnings- eller undersökningstillstånd. Den som av en slump stöter på ett arkeologiskt monument måste anmäla fyndet.

Följande platser är definitivt uteslutna för en skattjakt:

• Att gräva i mark- och kulturminnesmärken är ett brott, även om de inte är markerade.
• Det är förbjudet att gräva på eller i vatten som är en del av ett jord- eller kulturminne.
• Det är förbjudet att söka och gräva i naturreservat.
• Det är förbjudet att söka och gräva på misstänkta områden där det kan finnas explosiva föremål.
• Kyrkogårdar och gravar är tabu.
• Gräv inte på sådda fält, ängar eller skogar.

Försök att få utgrävningstillstånd för nya fyndområden i stället för att söka i närheten av redan kända jord- och kulturminnen. Förutom åkrar, gamla trädbestånd, broar, kvarnarnas omgivningar samt vandringsleder och gamla stigar mellan byarna är idealiska för detta.

Hur får jag ett grävtillstånd?

För att göra detta måste du tala med den statliga myndighet som ansvarar för det planerade sökområdet. Skriv ett e-postmeddelande och förklara din avsikt. Ansökan om tillstånd följs av ett informationsmöte med den ansvariga arkeologen. Den senare kan sedan utfärda ett tillfälligt tillstånd för det valda sökområdet.

De som vill hitta värdesaker kan försöka göra det på offentliga platser, t.ex. parkeringsplatser och mässområden. I många fall är detta till och med möjligt utan tillstånd. Ofta behöver du inte ens gräva på sådana ställen för att hitta förlorade pengar eller smycken. Imånga länderär det ocksåtillåtet att söka på stranden på . Därför är det en bra idé att ta med sig metalldetektorn på din strandsemester. Detta gäller inte naturreservat, privata platser och militära restriktionsområden.

Varför måste grävning godkännas?

Det finns ett tydligt svar på detta: När sonder gräver efter fynd finns det en risk för att arkeologiskt viktiga element, ledtrådar och sammanhang förstörs. Arkeologer talar om den så kallade fyndkontexten. För de senare är även föremål som vid första anblicken eller i själva verket inte har något ekonomiskt värde viktiga. Men även gammalt avfall har ett värde om det klassificeras vetenskapligt på rätt sätt.

Berömt är fallet med Nebra Sky Disk, som hittades av olagligt sökande sonderare. Sådana fantastiska fynd blir automatiskt allmän egendom. Men de två forskarna sålde fyndet till en samlare. Efter flera års utredningar och flera gripanden återfanns skivan i delstaten Sachsen-Anhalts ägo. De två rånarna dömdes till fyra och nio månaders villkorligt fängelse.

Dokumenterar alltid intressanta fynd

Om du har gjort ett viktigt fynd är det viktigt att mäta det. Den ansvariga arkeologen behöver dessa uppgifter för att fastställa fyndkontexten. Avgörande är de GPS-data som du kan fastställa med hjälp av en GPS-enhet eller en app på din mobiltelefon. Platsen och djupet för fyndet måste skrivas ner och dokumenteras med ett foto.

Ta alltid med dig metallskrot

Du kommer inte alltid att hitta en liten eller stor skatt. I de flesta fall är det upphittade föremålet något som du kan göra mindre eller ingenting med, kort sagt: Skrot. Du bör dock alltid ta med dig skrotet i stället för att gräva ner det igen. Burkar, kronkapslar och liknande kan enkelt slängas i en offentlig soptunna. Större föremål som du inte kan hitta någon användning för tas emot av skroten eller en skrothandlare. Som en allmän regel bör du fylla igen varje hål som du har grävt så att du inte lämnar några farliga snubbelrisker kvar.

Kroppshållning och styrning av enheten

Justera den justerbara kopplingen till din längd så att du bekvämt kan styra metalldetektorn i upprätt läge. Sökspolen ska vara ungefär 50-70 centimeter från fötterna . En mycket lång stav ökar sökfältet, men minskar bärkomforten avsevärt. Sträck inte armen som du håller detektorn med, utan böj den något.

Sökhuvudet styrs på en låg höjd, cirka en centimeter över marken, eftersom varje centimeter över marken går förlorad i djupprestanda. Sökspolen ska om möjligt alltid vara parallell med marken. Den styrs alltså inte uppåt som en pendel i slutet av en sökrörelse. Svinga enheten i en långsam, jämn rörelse från vänster till höger medan du rör dig lugnt framåt. Svängningshastigheten är ungefär en svängning per sekund. Detta är ytterligare en anledning till att rätt hållning är viktig, så att ljudet inte blir alltför ansträngande.

---

Bild 1: © Torkhov / stock.adobe.com | Bild 2: © Syoma / stock.adobe.com | Bild 3: © Voyagerix / stock.adobe.com