Test och jämförelse av teleskop

• De viktigaste fakta i korthet
• Teleskop förstorar objekt på natthimlen.
• De två klassiska typerna är det refrakterande teleskopet och det reflekterande teleskopet.
• Linseteleskop är lämpliga för att observera ”nära” enskilda objekt, t.ex. månen.
• Reflekterande teleskop rekommenderas för att observera objekt utanför solsystemet.

En titt på stjärnorna

Stjärnor och andra himmelsobjekt utövar en stor fascination på oss. Sedan förhistorisk tid har vi försökt förstå de oåtkomliga ljusen på himlen. I många kulturer var tolkningen av himlakropparna en fråga för de högsta religiösa dignitärerna. Efter teleskopets uppfinning var utforskandet av himlavalvet till en början förbehållet en vetenskaplig elit, eftersom tillverkningen av linser var komplicerad och dyr. Numera är astronomin öppen för alla. Framtida amatörastronomer behöver bara välja mellan ett refraktorteleskop och ett reflekterande teleskop.

Vem som uppfann teleskopet är omtvistat. Uppfinningen tillskrivs ofta holländaren Hans Lipperhey. Men det var den berömde Galileo Galilei (1546-1642) som fick idén att använda teleskopet för att observera stjärnorna, och han vidareutvecklade instrumentet för detta ändamål. Med denna kikare upptäckte han bland annat Jupiters fyra största månar, månens kratrar och Venus faser. Samtidigt höll en annan välkänd vetenskapsman på att pyssla med teleskop: Johannes Kepler (1571-1630). Som alla tidiga teleskop var Keplers teleskop utrustat med endast en lins. Eftersom det ännu inte var möjligt att tillverka stora linser på den tiden kunde forskarna knappt se svaga objekt. För detta ändamål användes reflekterande teleskop vars tunga, lutande speglar ofta gav upphov till fel i avbildningen.

År 1668 byggde Sir Isaac Newton det första reflekterande teleskopet med en konkav huvudspegel av metall. Omkring 1825 utvecklade Josef Fraunhofer bättre glas och gjutmetoder och lade därmed grunden för den moderna astronomin. Tack vare de tekniska framstegen har även amatörobservatörer i dag möjligheter som Galileo bara kunde drömma om.

Linser och speglar – hur ett teleskop fungerar

Teleskop samlar och fokuserar ljus. Detta gör att de förstorar avlägsna föremål. De består av ett rör, ”tuben”, i vilket ljusinsamlande element är inbyggda. Dessa är böjda speglar och konvexa linser. Ljuset från stjärnhimlen faller in i teleskopets öppning. Ju större denna öppning är, desto mer ljus samlas in och desto bättre blir bilden. Ljuset träffar ett okular i slutet av röret, genom vilket observatören tittar.

Det brytande teleskopet

Ett refraktorteleskop, även kallat refraktor, består av ett långsträckt yttre skal, det så kallade tuben. Alla komponenter är anslutna till detta rör, så inga justeringar är nödvändiga. En enkel refraktor består av ett objektiv och ett okular. Linsen består vanligtvis av två linser som endast är åtskilda av en luftspalt. Den samlar in ljuset från objektet och fokuserar det i fokuspunkten, där en liten uppochnedvänd bild skapas. Avståndet mellan brännpunkten och objektivlinsen kallas brännvidden. En lång brännvidd är lämplig för observation av enskilda objekt, en kort brännvidd rekommenderas för stora objekt. Okularet vid brännpunkten är ett förstoringsglas som förstorar bilden som produceras av linsen.

Till skillnad från ett reflektorteleskop finns det ingen sekundär spegel i strålbanan hos en refraktor som kan skugga ljusbanan. Eftersom denna typ av bildfel inte kan uppstå kan ett refraktorteleskop uppnå hög skärpa och kontrast. Detta är en fördel när man observerar månen och planeterna. Teleskop med enkla linser är dock känsliga för kromatisk aberration. Linser fokuserar inte färgat ljus till en enda brännpunkt, eftersom varje färg har sin egen brännpunkt. En bieffekt av detta är att störande färgade ringar uppstår runt ett objekt. På fackspråk kallas detta kromatisk aberration. För att minska färgfransarna kombinerar de dyrare modellerna olika linser. Linsenteleskop som inte visar färgfransar kallas apokromater.

Det reflekterande teleskopet

Den vanligaste typen av reflekterande teleskop kallas ofta för newtonskt teleskop efter dess uppfinnare Sir Isaac Newton. En annan vanlig term är reflektor. Det finns inga linser i detta teleskop, utan speglar som samlar ljuset. Ljuset faller först genom öppningen på en parabolisk, dvs. skålformad, primärspegel. Från denna reflekteras ljuset till en mindre, platt sekundärspegel som riktar ljuset i sidled ut ur teleskopet till okularet. I ett reflekterande teleskop avser brännvidden också avståndet mellan brännpunkten och det ljusinsamlande elementet, i det här fallet primärspegeln.

Det reflekterande teleskopets utformning har fördelar och nackdelar. En reflektor har en större ljusöppning än en refraktor och är vanligtvis billigare att köpa. Tack vare sin stora öppning är reflektorteleskopet bättre lämpat för att observera svaga och avlägsna objekt som galaxer, nebulosor och stjärnhopar. Bilderna från en reflektor innehåller inga färgfel, men den partiella blockeringen av strålbanan ger en sämre bildskärpa. Teleskopets huvud- och sekundärspeglar behöver ofta justeras, särskilt efter transport, vilket kan vara för mycket för nybörjare.

Vad du ska tänka på när du köper ett teleskop

Innan du köper ett teleskop bör du fundera på vad du är intresserad av att observera. Vill du hitta ljusa stjärnor och planeter i solsystemet eller se galaxer på miljontals ljusårs avstånd? Du kan välja mellan en reflektor och en refraktor.

Nybörjare som har bestämt sig för en teleskoptyp bör investera större delen av sin budget i teleskopets optik. På så sätt får du de mest imponerande bilderna när du tittar genom teleskopet. Ett genomarbetat fäste är mindre viktigt i början, men teleskopet måste ändå stå vibrationsfritt.

Öppningens storlek

Den viktigaste aspekten när du väljer teleskop är storleken på öppningen. Med bländare menas diametern på linsen eller huvudspegeln. Ett teleskop med stor öppning samlar in mer ljus så att även svaga objekt kan avbildas. Dessutom ökar en hög ljusinsamlingskapacitet också teleskopets upplösning, dvs. förmågan att separat avbilda två punkter som ligger nära varandra. En ökad öppning har en exponentiell effekt på teleskopets ljusinsamlande egenskaper. Ett teleskop med en öppning på 200 millimeter samlar alltså in fyra gånger så mycket ljus som ett teleskop med en öppning på 100 millimeter.

Brännvidden

Brännvidden är objektivets eller huvudspegelns avstånd från brännpunkten. Om ett teleskops brännvidd är kort eller lång är lätt att avgöra utifrån tubens längd.

teleskop av olika längd, som har samma diameter, visar olika delar av himlen. Ett långt teleskop med stor brännvidd visar en detaljerad bild av ett litet område på himlen. Så om du vill observera enskilda objekt som ligger relativt nära varandra behöver du en lång brännvidd. Ett kort teleskop med kort brännvidd visar däremot en stor men mindre tydlig bild av natthimlen. Låga brännvidder är därför väl lämpade för att hitta avlägsna, platta himlakroppar som nebulosor.

En Barlow-lins kan öka ett teleskops brännvidd. Den sätts in framför okularet. Vanliga Barlow-linser fördubblar eller tredubblar brännvidden. På så sätt kan olika förstoringar uppnås med ett enda okular.

Förstoringsstyrkan

Teleskopets förstoringsfaktor är ett resultat av objektivets och okularets brännvidder. Det fångade ljuset avbildas genom okularet. Teleskopets förstoringsvärde beräknas till exempel genom att objektivets brännvidd divideras med okularets brännvidd:

700 millimeter (objektiv) : 12,5 millimeter (okular) = 56x förstoring.

Ju mindre förstoring, desto större är det synliga området, även kallat synfältet. Omvänt blir synfältet mindre vid hög förstoring samtidigt som bildens ljusstyrka minskar.

Beroende på utformningen finns det en maximal användbar förstoring. Tumregeln är att den inte bör vara mer än dubbelt så stor som linsdiametern. Med en diameter på 700 millimeter skulle detta alltså innebära en 140-faldig förstoring. Dessutom blir bilden mörkare och suddigare.

Börja i liten skala med valet av okular

Använd alltid först det okular med lägst förstoring. När du har centrerat objektet kan du sakta öka förstoringen.

Fästet

Lika viktigt som optiken är ett stabilt fäste. Den utgör basen på varje teleskop och är förbindelsen mellan teleskopet och stativet. Fästet ska stå stabilt och förhindra vinglighet och vibrationer. När vibrationer förstoras många gånger förstärks de tydligt. Till och med en liten bris kan få bilden att darra. Det är därför knappast möjligt att orientera sig på natthimlen med ett teleskop som inte är fast monterat. Ett annat syfte med monteringen är att följa teleskopet, dvs. att kompensera för jordens rotation så att det förblir riktat mot en viss punkt på himlen. Detta görs antingen för hand eller med hjälp av en elektrisk motor.

Det så kallade azumitalfästet anses vara nybörjarvänligt eftersom det är lätt att bygga det. Via två axlar kan teleskopet svängas till höger och vänster samt upp och ner. Azumitalefästet är både lätt och billigt och därför finns det inbyggt i många instegsmodeller.

Inom yrkeslivet används ofta den parallaktiska monteringen. Den är särskilt populär bland astrofotografer. Teleskopets ena axel är riktad mot himmelspolen, som är belägen på norra halvklotet nära polstjärnan. På den andra axeln roterar teleskopet runt sig självt. Detta ger intryck av att teleskopet roterar runt en punkt på himlen. På detta sätt kan en himlakropp följas i timmar. Detta är viktigt för astrofotografering, som kräver långa exponeringstider.

Bruksanvisningar

Så snart det är mörkt kan du titta på stjärnhimlen genom teleskopet. Väl förberedda stjärnkikare gör de bästa observationerna.

Observationsplats

Stjärnskådare gör de bästa observationerna på en plats som är så mörk som möjligt, eftersom den största störningsfaktorn vid himmelsskådning är artificiellt ljus. Så kallad ljusförorening kan observeras särskilt i stora städer. Stadens konstgjorda ljuskällor lyser upp natthimlen och överglänser himlakropparna. Därför är endast några få stjärnor synliga i städer och deras omedelbara omgivning. Amatörastronomer bör därför placera sitt teleskop på avstånd från störande ljuskällor, till exempel på landsbygden eller i bergen.

Det är lämpligt att sätta upp teleskopet medan det fortfarande är ljust i skymningen. Detta underlättar monteringen och gör det möjligt för enheten att anta omgivningstemperaturen, vilket förhindrar bildfel. Innan du tittar genom teleskopet för första gången bör du tillbringa en tid i mörker så att dina ögon vänjer sig vid ljusförhållandena. Använd en röd lampa för att orientera dig i mörker.

Viktiga tillbehör för stjärnskådare

Om du vill utnyttja teleskopets möjligheter fullt ut bör du överväga att köpa hjälpmedel och tillbehör.

Det är klokt att ha minst ett annat okular, eller i bästa fall flera, eftersom teleskop inte har någon zoomfunktion. Ett intressant objekt kan alltså förstoras genom att sätta in ett annat okular. Ögonsiktssatser med flera delar finns tillgängliga hos specialister. Zoomokular som förstorar kontinuerligt är särskilt praktiska. Okularens diametrar är standardiserade, så det är möjligt att använda dem i alla apparater.

Ett filter är viktigt för att observera solen, eftersom en oskyddad vy av solen har dramatiska konsekvenser för ögonen: Det finns en akut risk för blindhet. Nybörjare bör avstå från detta och istället titta upp mot natthimlen. Eftersom månen också är mycket ljus, rekommenderas ett filter för observation av den. Färg- och dimfilter minskar de optiska begränsningarna i städer och områden nära städer och underlättar observation av himlen.

Ett roterbart stjärndiagram är en del av varje amatörastronoms basutrustning. Med hjälp av datumet ställs kartan in så att den visar den synliga stjärnhimlen för tillfället. Eftersom stjärndiagrammet visar ett böjt utrymme platt, är bilden förvrängd mot kanterna, vilket gör det svårt att använda det, särskilt för nybörjare. En stjärnatlas kan ge ytterligare vägledning. Här kan man titta på mindre delar av himlen med hjälp av koordinaterna, som visas utan förvrängning.

Underhåll och rengöring

Ett teleskop är extremt lätt att sköta. Den bör faktiskt inte rengöras för ofta, eftersom bildkvaliteten försämras. Damm eller annan smuts på objektivet har ingen negativ inverkan på bilden alls. Endast om teleskopets optik är synligt smutsig bör den rengöras med en mikrofiberduk och ett specialrengöringsmedel. Det räcker oftast att rengöra teleskopet en gång om året. Endast fingeravtryck och pollen bör avlägsnas omedelbart, eftersom de angriper linsens eller spegelns beläggning. Sådan kontaminering förhindras genom att alltid förvara teleskopet med ett dammskydd.

Observationsexempel för nybörjare

Stjärnhimlen erbjuder ett oändligt antal observationsobjekt. Att bara låta blicken vandra genom universum är fascinerande, men att hitta specifika himlakroppar med säkerhet är lika tillfredsställande. Vissa objekt är särskilt lämpliga för nybörjare:

Månen kan inte missas. Även det otränade ögat upptäcker många detaljer här. Observationen vid halvmåneär särskilt intressant. På gränsen mellan ljus och mörker kastar solen långa skuggor som får kratrar och berg att framstå som extremt levande. Vid fullmåne ser vår satellit däremot platt och överexponerad ut. Månen är ett av de ljusaste himmelsobjekten, så när du tittar på den är det klokt att använda ett månfilter för att skydda dina ögon.

Planeterna i vårt solsystem är andra uppenbara observationsobjekt. De stora gasplaneterna Jupiter och Saturnus är särskilt väl synliga. Med lite övning kan stjärnkikare redan se detaljer som Jupiters molnband. Planeterna är dock inte synliga på himlen alla tider på året. En himmelsk kalender talar om när och var vilken planet kan ses.

Nybörjarvänliga himmelsobjekt utanför vårt solsystem är, förutom vår granngalax Andromeda, ringnebulosan Messier 57, klotet Messier 13 och Plejaderna i stjärnteckenet Taurus.